Åldern ger sig tillkänna allt mer.

Lady har börjat skälla och yla (!?) när hon lämnas ensam. I lördags var jag och handlade i två omgångar, och båda gångerna var jag borta ca 1-1½ timme och båda gångerna stod hon och skällde när jag kom hem igen. Var hon glad att se mig? Snarare hysterisk.
Igår frågade jag målarna utanför om de hade hört något när jag var ute med daghundarna på långsväng och jo, hon hade skällt även då.
Igår när alla hundar hade gått så åkte jag och handlade. Jag gick hemifrån fem över halv sju och kom hem halv åtta och då stod hon och ylade i sovrummet när jag kom hem.

Det finns två alternativ till varför hon inte längre klarar av att vara ensam:
1) hon glömmer att jag har gått och blir orolig, jag vet att hon ibland glömmer att jag är hemma och kommer och letar efter mig och mitt ute på promenad kan hon bli orolig och leta desperat efter mig fast jag är precis 2 m ifrån.
2) det är hennes ökade seperationsångest som nått den här gränsen, hon vill helt enkelt inte att jag går. Hon har ju börjat med att följa en hackihälinen inomhus och att byta rum när jag byter rum och att resa sig när jag reser mig även om jag bara går från köksbordet till diskhon (1 m).

Det är så jobbigt att när man fått kontroll över ett åldertecken, hennes smärta i benen, så visar sig nästa. Jag var tvungen att prata med min far om det här igår. Hemma hos honom hänger hon också efter, så intensivt att han nästan trampar på henne gång på gång, men hon verkar ännu så länge trygg av att bli lämnad ensam en stund.

Om vi för en sekund bortser från det faktum att hon mår dåligt av att bli lämnad och att man bara därför bör göra något så handlar det även om samhället vi bor i.
Han bor i hus, så om hon skäller så stör det ingen, han vill ju att hon skäller på folk som kommer in på tomten eller försöker hitta en väg in i huset.
Men jag bor i lägenhet så hos mig kan grannarna börja klaga.
Naturligtvis går hennes välbefinnande före allt det där, men poängen är att det inte är det lättaste att ta itu med, för ibland måste hon vara själv iaf en timme och innan man hinner göra något åt det så kanske grannarna hinner få mig vräkt (det är ju bara att ringa störningsjouren mer än tre gånger i det här området).

Vi hoppas att det är övergående, men hon blir ju bara äldre så vad är egentligen chansen för det?
Och så minns jag vad man fick lära sig i skolan, visserligen i ett helt annat ämne, än dock: "Ingenting försvinner, allting sprider sig".