värsta morgonen hittills

Den här morgonen har Lady skällt väldigt mycket. Hon skäller för att hon glömmer att jag finns i rummet intill. Så fort jag lyckats lugna henne med vänliga ord tar den inte ens fem min innan hon börjar igen. Minst lilla ljud gör henne orolig igen.

Och ändå så har jag gett henne lugnande, fast det vara bara 45 min sen så det kanske inte har börjat verka.

Jag hoppas verkligen att hon inte ska må så här hela dagen.

Men nu börjar det bli lite föör jobbigt. Jag tycker så synd om henne.

Brown

Lady & jag är hundvakt. Lilla Brown kom hem till oss i tisdags och ska stanna i sex veckor. Första mötet gick över förväntan, men jag hade ju bestämt mig för att det ska gå. Lady brydde sig knappt om Brown till en början och när han morrade så backade hon, vilket aldrig har hänt att hon gjort förut. Hon sa till Brown sen på hemmaplan (vi möttes ute först, jag med Brown och min far med Lady) när han ville lukta i rumpan och sen igår när hon trodde att han var ute efter kattbajset (mm, trevligt..) hon hittade utomhus. Men annars verkar hon ha tagit till sig denna lilla hanhund på ett ytterst märkligt vis.
De bondade ordentligt häromkvällen genom att skälla tillsammans när min far kom hit. Lady började, sen satte Brown igång och när han gjorde det så viftade Lady på svansen på sitt "woho, han stöttar mig!"-sätt.

För att Lady ska lämna Browns mat ifred så ställde jag den på en puff. Hon tar aldrig något ovanför marknivå utan att "fråga om lov" först. Vilket innebär att det värsta som kan hända är att hon står och stirrar på hans mat tills han bli irriterad och börjar skälla.

Lady brukar ju följa med på diverse valpkurser och hennes favoritvalp genom tiderna måste varit den lilla chihuahuatiken som hade samma färg som Brown. Det kanske var henne hon såg i honom som gjorde att första intrycket gick så bra?

Hanhundar kan vara lite väl närgågna men Lady bara sprätte med benen när hon hade kissat klart och så var det inget mer med det.

Det var här kattbajset låg och lura... uj uj.

En allt annat än långsiktig lösning.

för att få Lady att inte skälla och framför allt inte bli så orolig hela tiden så har jag nu införskaffat naturläkemedlet Valerina forte. Jag testade igår första dagen och gav henne en tablett på morgonen.
När vi skulle lugna henne ett nyår gav vi henne fyra tabletter om jag minns rätt så en tablett nu kändes bra. Och det fungerade faktiskt helt ok.
När någon går utanför eller smäller i en dörr så reagerar hon med skall, men det har hon alltid gjort och det kändes bara bra att veta att hon inte var helt bedövad.

Det som hon inte reagerade på var allt annat. Förra veckan reagerade hon på minsta lilla ljud; när en annan hund skadade sig eller suckade högt räckte. Men nu lyfte hon bara på huvudet utan att visa ängslan och ångest.

Skällde hon när jag var ute med grabbarna på fm? Nej, inte nämnvärt. Hon bärjade när vi kom in, men med glädje, ingen ångest. Det vet jag för hon slutade när jag bad henne och belönade henne, utan att börja igen.

Jag ska testa det här nu ett tag, men det är ingen långsiktig lösning, inte alls. Och jag tror inte att jag ska kunna träna henne med hjälp av det heller. Hon är ju faktiskt 14 år.

Åldern ger sig tillkänna allt mer.

Lady har börjat skälla och yla (!?) när hon lämnas ensam. I lördags var jag och handlade i två omgångar, och båda gångerna var jag borta ca 1-1½ timme och båda gångerna stod hon och skällde när jag kom hem igen. Var hon glad att se mig? Snarare hysterisk.
Igår frågade jag målarna utanför om de hade hört något när jag var ute med daghundarna på långsväng och jo, hon hade skällt även då.
Igår när alla hundar hade gått så åkte jag och handlade. Jag gick hemifrån fem över halv sju och kom hem halv åtta och då stod hon och ylade i sovrummet när jag kom hem.

Det finns två alternativ till varför hon inte längre klarar av att vara ensam:
1) hon glömmer att jag har gått och blir orolig, jag vet att hon ibland glömmer att jag är hemma och kommer och letar efter mig och mitt ute på promenad kan hon bli orolig och leta desperat efter mig fast jag är precis 2 m ifrån.
2) det är hennes ökade seperationsångest som nått den här gränsen, hon vill helt enkelt inte att jag går. Hon har ju börjat med att följa en hackihälinen inomhus och att byta rum när jag byter rum och att resa sig när jag reser mig även om jag bara går från köksbordet till diskhon (1 m).

Det är så jobbigt att när man fått kontroll över ett åldertecken, hennes smärta i benen, så visar sig nästa. Jag var tvungen att prata med min far om det här igår. Hemma hos honom hänger hon också efter, så intensivt att han nästan trampar på henne gång på gång, men hon verkar ännu så länge trygg av att bli lämnad ensam en stund.

Om vi för en sekund bortser från det faktum att hon mår dåligt av att bli lämnad och att man bara därför bör göra något så handlar det även om samhället vi bor i.
Han bor i hus, så om hon skäller så stör det ingen, han vill ju att hon skäller på folk som kommer in på tomten eller försöker hitta en väg in i huset.
Men jag bor i lägenhet så hos mig kan grannarna börja klaga.
Naturligtvis går hennes välbefinnande före allt det där, men poängen är att det inte är det lättaste att ta itu med, för ibland måste hon vara själv iaf en timme och innan man hinner göra något åt det så kanske grannarna hinner få mig vräkt (det är ju bara att ringa störningsjouren mer än tre gånger i det här området).

Vi hoppas att det är övergående, men hon blir ju bara äldre så vad är egentligen chansen för det?
Och så minns jag vad man fick lära sig i skolan, visserligen i ett helt annat ämne, än dock: "Ingenting försvinner, allting sprider sig".